Bakgrund

Det är inte helt lätt att säga något egentligt datum för när idén om autobahn började växa fram. En början är en stor låda Scalextric-grejor på en loppmarknad. Jag tror det var 1989.

Jag började dammsuga loppisar på bandelar och hade efterhand samlat på mig en rejäl mängd delar. Körde banan gjorde jag dock inte så ofta. Bland annat eftersom det var väldigt bökigt att krypa runt i lägenheten och flytta på möbler och bygga bana, för att inte tala om när man sedan tävlade och bilarna flög av i andra änden av lägenheten.

Ett annat problem som jag upplevde som ännu större var att bandelarna inte alltid passade så väldigt bra i varandra, de var ju begagnade och många hade fått en ganska omild behandling innan de hamnade på loppmarknad. Bilarna flög av mitt på raksträckor och strömmen försvann omotiverat ofta. Man spenderade avsevärt mer tid på att krypa runt och meka med dessa problem än att tävla. Någon varvräknare hade jag inte heller.

Jag började bygga en varvräknare. Jag köpte innanmätet från ett gammalt flipperspel och tillsammans med min numera avlidne morfar byggde vi en låda som jag monterade flipper-räknarna, en väldig massa sladd och en transformator i. En glasskiva målades och sattes som front och ett handtag från en Volvo amazon (pappas idé) sattes uppe på för att kunna bära lådan och samtidigt fungera som av- och på-knapp för belysningen. Det hela var mycket lyckat, om man bortser från att jag inte riktigt kunde lösa problemet med att koppla in varvräknaren på banan. Ett annat problem var att varvräknaren var mycket snyggare än resten av banan.

Jag beställde häftet "How to build your own slot car racetrack" från Parma och på ett antikvariat hittade jag boken "Hur man kör miniracing" av Dan Glimne och Per Husberg från 1968. Den blev en stor källa till inspiration och tips genom sina fina bilder, historik och entusiasm. Planerna på att bygga en bana började ta fart och jag beslöt mig för att sälja hela Scalextric-paketet.

Jag började bygga banan i huvudet, men eftersom jag insåg att det finns hur många förnuftiga argument som helst för att man inte ska bygga sin egen bilbana, försökte jag hindra mig själv. Trots det kom idén tillbaka i huvudet med jämna mellanrum under kanske fem år innan jag resignerade. Året var 1998 och som tur var gjorde jag en rejäl glädjekalkyl när jag bestämde mig för att börja bygga, och beräknade att hela kalaset skulle ta två månader och landa på någonstans runt 5000 kronor. Det visade sig ta nio månader och hade, när det var dags för premiär den tjugonde Mars 1999, kostat 15500 kronor.

Je ne regrette de rien!